IKEM kommenterar IFN:s förslag om att avskaffa expertskatten
Institutet för näringslivsforskning föreslår en skattereform där den statliga inkomstskatten avskaffas och ersätts av andra skattehöjningar. Anslaget är gott, men expertskatten får inte avskaffas. Expertskatten behöver både stärkas och breddas, menar IKEM.
Nationalekonomerna Daniel Waldenström och Jacob Lundberg vid Institutet för näringslivsforskning skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter den 10 november att Sverige tjänar på effektiva skatter som främjar högt arbetskraftsutnyttjande. Det leder till långsiktigt hög tillväxt. Men i listan över föreslagna skattehöjningar finns expertskatten. Det är märkligt i en artikel som i övrigt präglas av förståelse för stora dynamiska effekter.
Expertskatten innebär att utländska experter kan undanta 25 procent av sin inkomst från beskattning. Erfarenheter från länder som Danmark och Nederländerna visar att sådana nedsättningar har stor effekt på invandringen av högkvalificerad arbetskraft. En utökning och förenkling av nedsättningen har lett till en betydande ökning av den mest kvalificerade invandringen, vilket har gynnat deras ekonomier och kompetensförsörjning.
Expertskatten kan ses som en ”skademinimerande [åtgärd] i ett läge med höga marginalskatter, men behovet av [den] är betydligt lägre om den statliga inkomstskatten försvinner”, skriver Waldenström och Lundberg. Det missar en avgörande skillnad mellan de utländska experterna och andra skattebaser. Eftersom de utländska experterna inte befinner sig i Sverige innan de kommer hit påverkas deras flyttmönster inte av marginalskatten utan av hur den effektiva skatten står sig mot jämförbara länder. Det är i praktiken den effektiva skatten som är marginalen. Där ligger Sverige, även med expertskattenedsättningen, högre än de flesta jämförbara länder.
Högkvalificerad arbetskraft är en av de mest rörliga grupperna på den globala arbetsmarknaden och skatter påverkar vart de rör sig. Det märks på den uppskattade arbetsutbudselasticiteten, som är långt högre än för den statliga inkomstskatten. Waldenström och Lundberg hänvisar till nya forskningsrön som visar att självfinansieringen av skattesänkningar för höga inkomster är långt högre än man tidigare trott – elasticiteten kan vara så hög som 0,3– 0,5. Men elasticiteten för utländska experter är enligt andra bedömningar ofta över 1, ibland uppemot 2.
En rapport för IKEM har visat att om man vill maximera skatteintäkterna borde skatten på utländska experter därför sänkas kraftigt. Med Waldenströms och Lundbergs förslag skulle den tvärtom ökas något för många utländska experter. Varje år beviljas ungefär ett tusental personer expertskatt i Sverige. Med lägre skatt skulle de bli fler som både bidrar till skatteintäkter och industrins utveckling. Med högre skatt skulle de oftare välja att arbeta i ett land med mer gynnsamt skatteläge. Statiskt ger det en miljard till Waldenströms och Lundbergs tabell, dynamiskt skulle skatteintäkterna sjunka. Det är ett märkligt sätt att finansiera en skattesänkning.
IKEM delar Waldenströms och Lundbergs utgångspunkter. Skatterna ska vara effektiva, och även om de finanspolitiska reglerna inte tillåter dynamiska effekter måste man ha dem i åtanke när man utformar sin skattemix. Just därför borde expertskatten inte avskaffas, utan tvärtom förstärkas och breddas. Regeringen har tagit välkomna steg i den riktningen.
Att ta bort expertskatten skulle innebära att Sverige förlorar förmåga att attrahera internationell spetskompetens. Den kunskapsintensiva industrin behöver tusentals forskarutbildade och högskoleutbildade för att stärka Sveriges välstånd, industrins expansion och den gröna omställningen. Utan en konkurrenskraftig expertskatt riskerar vi att förlora dessa talanger till länder med mer attraktiva skattevillkor.