Rättsfall

En sjuk arbetstagare anses ha ett förstärkt anställningsskydd eftersom arbetsgivaren behöver så långt det är skäligt med hjälp av stöd- och anpassningar rehabilitera arbetstagaren för att denne ska återfå sin arbetsförmåga. Det är först när arbetsgivaren har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och arbetstagaren ändå har en stadigvarande nedsatt arbetsförmåga och inte kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren som sakliga skäl för uppsägning kan finnas.

Detta rättsfall ger en bra överblick över vilka steg som behöver passeras och vad som kan förväntas av en arbetsgivare avseende anpassningsåtgärder och omplaceringar innan frågan om uppsägning kan aktualiseras. Som framgår av rättsfallet är det många steg som ska passeras innan uppsägning på grund av sjukdom aktualiseras. Kontakta alltid IKEM om du överväger att avsluta anställningen av en medarbetare som inte kan utföra arbete på grund av sjukdom.

AD 2024 nr 12

En arbetstagare vid Polismyndigheten drabbades av stroke år 2009 vilket medförde betydande nedsättningar i hans arbetsförmåga. Han drabbades av fysiska och kommunikativa svårigheter och kunde inte längre utföra sitt tidigare arbete som polis i yttre tjänst. Efter en period av sjukskrivning återgick han till arbete 2010, men i en annan roll inom Polismyndigheten som en del av en utredningsgrupp fram till 2019.

Under denna tid om nio år utförde han konstruerade uppgifter som inte ställde några krav på prestation eller produktion. Arbetet motsvarade inte heller en utredares normala arbetsinnehåll. Arbetsuppgifterna inkluderade främst att skicka och ta emot brev med listor på försäljning och köp av guld vid pantbanker. Hans arbetsförmåga bedömdes vara så pass nedsatt att han inte kunde klara av de krav som krävdes för en utredares normala arbetsuppgifter. Under vissa dagar i perioden fanns det överhuvudtaget inget arbete alls för arbetstagaren utföra, trots en sysselsättningsgrad på 75 procent och att arbetsbelastningen i gruppen var hög.

Under hösten 2019 initierades en arbetsförmågebedömning vid företagshälsovården för att till fullo utreda arbetstagarens arbetsförmåga och möjligheter till anpassningar eller ny placering. Arbetsförmågebedömningens slutsats var att arbetstagaren saknade arbetsförmåga i förhållande till sitt ordinarie arbete.

Arbetstagaren omplacerades då tillfälligt till andra funktioner inom organisationen, men inga lediga befattningar hittades som passade hans kvalifikationer och arbetsförmåga. Efter de tillfälliga placeringarna konstaterades i dialog med Försäkringskassan att Polismyndigheten hade uttömt möjligheterna att hitta passande arbetsuppgifter för arbetstagaren hos arbetsgivaren. Försäkringskassan övertog ärendet i syfte att klargöra arbetstagarens arbetsförmåga på hela arbetsmarknaden och under 2021 arbetstränade han på två olika arbetsplatser utanför Polismyndigheten.

I slutet av januari 2022 fick Polismyndigheten information om att arbetstagarens arbetsträning hade avslutats och att han skulle återgå i arbete den 1 februari 2022 varpå en ny arbetsförmågebedömning gjordes.

Den kompletterande arbetsförmågebedömningen bekräftade att arbetstagaren saknade arbetsförmåga för sitt ordinarie arbete och anpassningar eller omplaceringar var inte möjliga för att låta honom fortsätta sin anställning hos Polismyndigheten. Arbetstagarens arbetsförmåga var så pass kraftigt nedsatt att han inte längre kunde utföra något arbete av betydelse hos myndigheten. Prognosen för framtiden var negativ. Därmed fattade Polismyndigheten beslut om att säga upp arbetstagaren och han informerades därom.

Polisförbundet ansåg att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. I första hand åberopades att arbetstagarens arbetsförmåga inte har varit nedsatt i hans ordinarie arbetsuppgifter och i andra hand att uppsägningen inte var sakligt grundad på grund av att Polismyndigheten inte har uppfyllt sin anpassnings-, omplacerings- och rehabiliteringsskyldighet.

Polisförbundet anförde vidare att myndigheten gjort sig skyldig till diskriminering genom direkt diskriminering på grund av att arbetstagaren sagts upp på grund av hans funktionsnedsättning, alternativt diskriminering genom bristande tillgänglighet genom att inte vidtagit skäliga anpassningsåtgärder så att han kunnat komma i en jämförbar situation med personer utan motsvarande funktionsnedsättning och därmed missgynnat arbetstagaren.

Arbetsdomstolen kom fram till att arbetstagarens arbetsförmåga vid uppsägningstidpunkten var så pass nedsatt att han inte längre kunde utföra något arbete av betydelse för Polismyndigheten. Mot bakgrund av den medicinska utredningen konstaterade domstolen att nedsättningen var långvarig och förväntades bestå under överskådlig framtid.

Vidare fann Arbetsdomstolen att Polismyndigheten hade uppfyllt sina skyldigheter genom att utreda möjligheterna till anpassning, rehabilitering och omplacering innan uppsägningen genomfördes. Trots detta fanns det inga möjligheter för Polismyndigheten att fortsatt anställa arbetstagaren. Detta innebar att uppsägningen var sakligt grundad och att Polismyndigheten inte hade gjort sig skyldig till diskriminering.

Läs domen i sin helhet här.