Energimyndighetens rapport Styrmedel för CCS och CCU - Avskiljning och lagring respektive användning av koldioxid (ER2023:26)
Energimyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att utreda och föreslå styrmedel för CCS (Carbon Capture and Storage) som kan bidra till att de klimatpolitiska målen nås.
I uppdraget ingick också att analysera de långsiktiga klimateffekterna och potential att bidra till Sveriges klimatmål av att fånga in och använda koldioxid i exempelvis industriell produktion, CCU (Carbon Capture and Utilization) samt att föreslå styrmedel för att främja CCU.
Energimyndighetens förslag:
- Vidga Industriklivets tillämpningar utanför industrin
- Använd offentlig upphandling för att premiera klimatneutrala material
- Säkerställ att gröna kreditgarantier kan gå till infrastruktur för koldioxid
- Ge återvunna kolatomer en tydligare plats i avfallspolitiken
- Likställ RFNBO:s med biodrivmedel i energibeskattning och reduktionsplikt
- Utred ett plastansvar som kan finansiera CCS/CCU och andra åtgärder
Här finns Energimyndighetens utredning.
IKEM:s svar i korthet
IKEM tillstyrker i stora delar förslag 1-5 i energimyndighetens förslag om styrmedel för CCS och CCU och avstyrker förslag 6 i förslaget.
IKEM framhåller att avfallsförbränning ligger näst sist i avfallshierarkin och bör
i en cirkulär ekonomi enbart användas i undantagsfallet. Idag förbränns enorma mängder återvinningsbart avfall i Sverige, både avfall med fossilt och biogent ursprung. Det är inte en hållbar lösning om vi ska uppnå fossilneutralitet att inte sikta högre upp i
avfallsförädlingskedjan.
IKEM ser inte att förslaget om en skatt på plast ger några incitament att öka utsortering och återvinningsgraden på plast utan ensidigt riktar in sig på att öka förtjänsten för värmesektorn att fortsatt elda upp och på så omintetgöra övergången till en cirkulär ekonomi.
Energimyndigheten hävdar att det saknas rådighet för avfallsförbränningsanläggningar vad avser plastavfall som eldas och föreslår därför en skatt på plastproducenter som ska bekosta CCS på avfallsförbränningsanläggningar. Samtidigt saknar faktiskt plastproducenterna helt rådighet över om konsumenter sorterar sitt avfall korrekt eller om kommuner med sitt ansvar för hushållsavfallet verkar för att öka materialåtervinningen av plast. Det är därför värt att ifrågasätta Energimyndighetens intentioner om förslaget, syftar det till ökad klimatnytta eller främja värmebranschens ekonomiska vinster?
Ett mer välriktat förslag, om intentionen varit att minska andelen återvinningsbara material som idag eldas upp, hade varit att rikta styrningsförslaget mot konsumenter och kommuner som har en avgörande roll för att skapa en cirkulär ekonomi. Att avfallsförbränningsanläggningarna saknar rådighet är en sanning med modifikation, de har alla möjligheter att med tillexempel differentierade mottagningsavgifter styra mängden plast i det avfall de tar emot eller helt enkel vägra ta emot uppenbart
felsorterat material. Mycket av den plast som förbränns skulle egentligen sorterats ut separat och skickats för materialåtervinning.