Kommentar till Strandhälls brev till EU-kommissionen

EU:s kemikaliestrategi är en fundamental del av den gröna given och en tillväxtstrategi för EU. Strategin är tydlig med behovet att både skydda hälsa och miljö mot skador orsakade av kemikalier och behovet att utveckla och tillgängliggöra säker och hållbar kemi för Europas välfärd och utveckling.

Det brevet som nyligen undertecknades av Sveriges miljöminister Annika Strandhäll saknar dock viktiga aspekter av kemikaliestrategin och lämnar läsaren med många frågor om hur miljöministern ser på implementeringen av kemikaliestrategin. Svensk kemiindustri står helt och hållet bakom målen med EU:s kemikaliestrategi, och industrin arbetar intensivt för att bidra till att implementeringen av strategin blir i linje med kommissionens mål. Ändå saknas helt en referens till industrins viktiga roll i att se till att strategins mål blir verklighet i miljöministrarnas brev. Det framgår inte heller hur regeringen ser att de punkter som lyfts fram i brevet angående GRA, Essential use och Mixture assessment factors ska implementeras med industrins konkurrenskraft i åtanke.

EU har redan ett av världens mest omfattande regelverk på kemikalieområdet som på ett mycket effektivt sätt skyddar hälsa och miljö från skadliga kemikalier samtidigt som man har skapat en effektiv inre marknad för företag att verka på. Vi ser EU:s kemikaliestrategi som en möjlighet att bygga vidare på detta genom att minska exponering för de skadligaste ämnena och samtidigt fortsätta bygga ett förutsägbart regelverk som möjliggör för industri och myndigheter att fokusera resurser dit de gör mest nytta, viket inkluderar utveckling säkra och hållbara alternativ samt att förenkla administrativa processer.

Den generiska modellen för riskhantering (GRA) kan bara bli effektiv om man prioriterar ämnen för konsumentbruk där sannolikheten för exponering av de skadligaste kemikalierna är stor. En onyanserad introduktion av GRA med ett slutdatum som inte tar hänsyn till exponering, möjlighet till substitution eller värdekedjornas behov kan påverka upp till 12 000 ämnen, vilket riskerar att skapa kraftiga störningar i varuförsörjningen av t.ex. livsmedel, fordonsindustri och pappers- och massaprodukter. I stället för att introducera ett slutdatum i lagstiftningen bör implementeringen ske utifrån ett riskminimeringsperspektiv som också tar samhällets behov och industrins möjligheter för substitution i beaktande.

Vi ser också att det är en stor risk att begreppet ”essential use”, som vid första anblicken ser enkelt ut, i själva verket skapar ett regelverk som bygger på individuella bedömningar snarare än vetenskaplig grund. För att bedöma vad som är nödvändigt för samhället behövs en kommitté med det politiska mandatet att fatta beslut om vad som är samhällsnödvändigt och även ta konsekvenserna av samma beslut. För att inte skapa en ohållbar mängd med undantag måste begreppet ”essential use” användas som ett kompletterande bedömningsverktyg i befintlig lagstiftning och inte vara den primära drivkraften för reglering.

Det finns ett vetenskapligt stöd för att introducera en bedömningsfaktor (MAF) i vissa specifika miljöriskbedömningar. Men en bred och generell MAF som appliceras lika på alla kemikalier skulle få stora konsekvenser för användningen av många ämnen som idag används säkert. Det skulle skapa långtgående effekter på värdekedjor och kräva utökade djurtester. Det finns vetenskapligt underlag som visar att 95% av alla blandningar i miljön inte utgör någon risk för miljön eller där risken redan kan hanteras om befintlig lagstiftning implementeras korrekt. Striktare bedömningsregler för alla ämnen får i stället omfattande påverkan på värdekedjor, näringsliv och samhällsvälfärd.