Remissvar: IKEM om Energimyndighetens förslag om ny plastskatt
Energimyndigheten har på uppdrag av regeringen utrett vilka styrmedel för CCS (Carbon Capture and Storage) som kan bidra till att de klimatpolitiska målen nås. Ett av förslagen är att utreda ett plastansvar som ska finansiera CCS/CCU. Feltänkt menar IKEM, som vill öka materialåtervinning för att nå en cirkulär ekonomi för plasten.
Energimyndighetens förslag i korthet:
För att prissätta inflödet av fossilt kol i material föreslår Energimyndigheten en form av utvidgat producentansvar – ett plastansvar – där den som sätter plast på marknaden inte bara har ett ansvar för att avfallet samlas in och behandlas utan också för att säkerställa att denna behandling inte resulterar i att koldioxid släpps ut i atmosfären.
Ta del av Energimyndighetens utredning.
IKEM:s remissvar:
Avfallsförbränning ligger näst sist i avfallshierarkin och bör i en cirkulär ekonomi enbart användas i undantagsfallet. Idag förbränns enorma mängder återvinningsbart avfall i Sverige, både avfall med fossilt och biogent ursprung. Det är inte en hållbar lösning om vi ska uppnå fossilneutralitet att inte sikta högre upp i avfallsförädlingskedjan. Förslaget om ny plastskatt ger inga incitament att öka utsortering och återvinningsgraden på plast, utan riktas ensidigt in sig på att öka förtjänsten för värmesektorn att fortsatt elda upp och på så vis omintetgöra övergången till en cirkulär ekonomi.
Energimyndigheten hävdar att det saknas rådighet för avfallsförbränningsanläggningar vad avser plastavfall som eldas. Samtidigt saknar faktiskt plastproducenterna helt rådighet över om konsumenter sorterar sitt avfall korrekt eller om kommuner med sitt ansvar för hushållsavfallet verkar för att öka materialåtervinningen. Det är därför värt att ifrågasätta Energimyndighetens intentioner om förslaget, syftar det till ökad klimatnytta eller främja värmebranschens ekonomiska vinster? Ett mer välriktat förslag, om intentionen hade varit att minska andelen återvinningsbara material som idag eldas upp, vore att rikta styrningsförslaget mot konsumenter och kommuner. De har idag en avgörande roll för att skapa en cirkulär ekonomi. Att avfallsförbränningsanläggningarna saknar rådighet är dessutom en sanning med modifikation, de har alla möjligheter att med till exempel med differentierade mottagningsavgifter styra mängden plast i det avfall de tar emot eller helt enkel vägra ta emot uppenbart felsorterat material. Mycket av den plast som förbränns skulle egentligen sorterats ut separat och skickats för materialåtervinning.
I den nya svenska förordningen om producentansvar (2022:1274) ställs högra krav på ökad insamling av plastförpackningar genom bland annat införandet av fastighetsnära insamling för konsumenter och separata insamlingsplaster för verksamhetsförpackningar i varje kommun.Detta kommer leda till att en mindre mängd plastförpackningar sorteras fel och går till förbränning.
Vidare är det otydligt vilken plastfraktion Energimyndigheten anser sakna styrmedel idag. För de flesta plastfraktioner i samhället finns både EU-regelverk och nationell lagstiftning. Dessutom väntas ytterligare regleringar inom en snar framtid. IKEM vill bestämt framföra att det är av stor vikt att reglering av plast ska ske inom EU för att inte snedvrida villkoren för svensk plastindustri. Särlagstiftning riskerar leda till förlorad konkurrenskraft och färre jobb utan någon som helst miljönytta.
För förpackningar har nyligen en förordning antagits som innebär att alla förpackningar ska vara återvinningsbara och dessutom innehålla återvunnen plast. IKEM står bakom detta styrmedel, det syftar till att nå högre upp i avfallshierarkin. Att Energimyndigheten trots återvinningsbara förpackningar vill införa en plastskatt skulle enkom resultera i att värmebranschen ska kunna fortsätta elda upp dem. Det är motsägelsefullt, motverkar klimatnyttan med återvinning och kan enbart tolkas som att Energimyndigheten vill se fortsatt resursslöseri i syfte att främja avfallsförbränning.
Energimyndigheten menar i sin rapport att den som producerar plasten har full rådighet över vilken råvara som plasten innehåller. Det hade varit sant om det funnits en välfungerande marknad för återvunnen plast, och om politiken inte hade styrt den biogena råvaran till bränsle under lång tid i Sverige. Kravet på kvotplikt i förpackningsförordningen kommer förhoppningsvis hjälpa till för att skapa en bättre marknadsförutsättning för plaståtervinningen. Det vore därför ytterst olämpligt att införa ytterligare en skatt innan effekten av kvotplikten hunnit uppnås. Särskilt en skatt, som likt den mycket kritiserade plastpåseskatten, inte kommer kunna differentieras beroende på om fossil, återvunnen eller biobaserad plast använts och därför snarare motverka plastindustrin omställning till mer hållbara råvara.
Det är dock ett faktum att vi inte kan fortsätta elda upp kolhaltigt avfall om vi ska klara att ställa om från fossila råvaror, att uppnå klimatmålet måste vara överordnat att energiföretagen kan fortsätta att elda plast för att sälja värme. Värme kan genereras på många andra vis än att elda kolhaltiga bränslen exempelvis från industriell restvärme och geotermiska lösningar. Det är fjärrvärmenätet som är unikt och leder till storskaliga samhällsnyttor, inte själva förbränningen.
Plasten är ett nödvändigt material i omställningen och bidrar klimatnytta som exempelvis möjligheten att bygga lättare fordon, men det är också ett helt avgörande material för elektrifiering av samhället och våra tekniska möjligheter. I teorin kan plast återvinnas hur många gånger som helst, men det bygger på att vi har ett avfallssystem som kan hantera avfallet ett modernt samhälle ger upphov till. Det svenska avfallshanteringssystemet har gått från deponi till förbränning och sedan inte tagit ytterligare stora kliv, nästa steg bör vara råvaruförsörjning genom kemisk och mekanisk återvinning.